dietstina

Ska dra en lite förkortad version, inte så roligt att läsa annars..

2006 var året som skulle bli starten på en extremt jobbig tid i mitt liv! Efter ett avslutat förhållande gick jag ner nåt kilo pga sorgen, utan att egentligen märka det.. Därefter började jag umgås med fel killar, trassliga, omogna killar med mycket problem. Samtidigt vantrivdes jag på mtt jobb och gick mest runt och åt choklad (va helt normal i kroppen då).

Plötsligt bestämde jag mig för att dra ner på godismängden och bara äta det en gång i veckan, samtidigt som jag började gå varje morgon. På en 20åring som aldrig mixtrat med maten gav detta snabba resultat och jag rasade i vikt.

Då satte det sig i huvudet, "vänta nu, det här var ju lätt, jag känner mig snygg och ska gå ner några kilo till" . Till saken hör att jag är en extrem perfektionist, har legat före i skolan hela livet och gick ut gymnasiet med i stort sett bara MVG, att prestera är naturligt för mig. Att jag samtidigt tyckte att jag av värdelös och hade (har) dålig självkänsla gjorde att maten blev mitt sätt att känna mig duktig. Ju bättre (mindre) jag åt desto skönare mådde jag.. Började räkna points och kalorier och va ute och gick minst 1½ timme varje morgon plus kvällsträning på det..

När jag kommit ner till en viktplatå blev det jobbigt, då satte det sig ännu mer i huvudet och den positiva "rushen" jag fått av att tappa vikt byttes mot ångest att jag inte gick ner. Istället blev det ännu mer en kamp, samtidigt som kroppen skrek efter mer näring och ork att vara igång..

Efter två år i samma strävan träffar jag mitt livs kärlek. Jättekul och jättejobbigt. Han ställer krav på mig att ångesten och ÄS inte får ta över (den styrde mitt liv utan att jag märkte det) och eftersom att han är det bästa som hänt mig så lyder jag.

Jag lägger på mig några kilo och får panik, börjar extremköra igen men går ut för hårt och min kropp har hunnit bli äldre och ledsnat på det ständiga renlärda livet. Nu börjar hetsätandet och ett nytt helvete. Jag kör en vecka med så lite mat som möjligt, promenader 2 timmar per dag och jogging, tills helgen kommer och jag stupar med en godispåse.

Dagen efter är ångesten så stor och jag är så ful, äcklig, svullen och fet att jag straffar mig själv med att överäta igen. I mitt huvud sitter två figurer och skriker; den ena säger "Det är bra att du äter, annars blir du sjuk igen, låt inte sjukdomen ta över du älskar ju din kille och du älskar att njuta av mat och godis, det här är rätt och bra" medan den andra skriker " ät nu då din äckliga, värdelösa tjockis, du blir aldrig smal, du har ingen självdisciplin, fan va ful du är, folk kollar ju på dig ditt äckel, du va mycket bättre förut, på måndag får du knappt äta nåt"...

Extremt jobbigt och där står jag nu! Jag vill bli smalare samtidigt som jag inte vill leva som slav under mina tankar och förbud... Jag vill kunna äta det jag känner för men då får jag sån ångest och minsta överträdelse leder till hetsätsning och extrem ångest! Och jag är SÅ äcklad över hur jag ser ut nu, vill komma i mina smaljeans igen! Än idag vet jag inte vilken väg jag ska ta, hur jag ska göra och hur det ska bli. Vet inte om jag är frisk eller sjuk men vill testa att skriva av mig på bloggen där jag kan öppna mitt innersta och få ventilera min ångest.. Känns som att det kan bli enormt skönt!
 
Suck... Hjälp mig...